Såg en glimt av Top model idag, det fanns en liten späd tjej med långt blont hår- hon påminde mig om min bästa vän. Inte för att hon såg ut så alls. Fast där satt jag i soffan och kippade efter andan. Herre gud! Det har gått så många år att jag inte borde reagera på det viset. Rent logiskt om hon hade varit i livet så skulle vi förmodligen ha glidit isär. Fast jag får ju aldrig veta det med säkerhet.

Något är oavslutat, jag känner det djupt inne i märgen. Något jag förmodligen har förträngt som skulle kunna ge mig svaret på frågan som jag inte ens vet att jag ställer. Det som gör att jag hela tiden hamnar tillbaka i högstadiet. Något jag måste konfrontera innan jag kan få gå vidare.

Förlåt att jag tar det här igen:

Min bästa vän dog.

Alla mina vänner skar sig.

En kille höll på att dränka mig.

Mitt ex bästa kompis sa åt mig att ta livet av mig bara några månader efter att hon hade dött.

Min andra bästa vän blev misshandlad av sin kille.

Mina bästa vänner hade anorexia.

Jag blev mobbad.

Kanske är frågan som jag måste ställa mig är hur jag överlevde?

Eller hur jag kunde gå från att klara det- till det här?

Eller hur jag kan tänka på min tid på högstadiet som lycklig?

Eller hur lärarna kunde missa allt det här?

Det enda jag igentligen kan se är att människor med problem söker sig till mig. Sen när deras problem är lösta så försvinner dom ut ur mitt liv. När jag tänker efter så var det likadant på mellanstadiet.

Jag har haft fyra år att försöka läka nu. Tre av dom åren gick jag på gymnasiet, där det hände saker också. Det kanske inte är så konstigt att jag inte har orkat bearbeta allt. Men allt det där har jag mer eller mindre accepterat. Det jag ångrar mest är hur jag reagerade på hans kommentar om att jag skulle gå och ta livet av mig. Jag tappade kontrollen totalt och utbrast att " jag tänker på det varje dag, varje minut! Tror du inte att jag skulle vilja det? "  sen blev jag nog nästan tårögd. Så här efteråt så inser jag att jag förmodligen inte skulle varit så hård mot honom. Hur skulle han kunna veta hur jag mådde? Visst vi gick i samma klass, men han visste inte.

Har jag kommit närmare svaret den här gången? Ingen aning.

//Ciao!

Jag funderar på om jag ska göra pizza till familjen idag.  Själv så är jag mest sugen på äpplen, men det räknas väl inte som middag antar jag.

Jag inser nu att jag kanske inte hade nämt min gamla arbetsskada. Jag skadade min rygg när jag var femton. Läkarna har sagt att jag får leva med det här nu. Så länge jag tänker på hur jag lyfter och inte överanstränger mig så mår jag bra. Nu var jag dum för några dagar sen- alltså har jag ont nu.

//Ciao!  

Sitter just nu och lyssnar på Placebo och dricker kaffe. Jag hoppas att hela dagen kommer att vara så trevlig. Men något som jag har börjat reagera på är att jag nästan inte har någon matlust längre. Jag är aldrig hungrig helt enkelt. Det oroar mig lite. Inte för att jag tror att jag kommer att tyna bort som mina vänner gjorde då, men som sagt så oroar jag mig lite.

Ryggen försöker fortfarande att ta död på mig, jag kan fortfarande inte gå och andas samtidigt. Fast om någon vecka så lär det ha rättat till sig.

//Ciao!

Varför är det aldrig något bra på tv:n? Så nu sitter jag här igen, jag har så tråkigt! Visst jag skulle kunna ringa nån, fast jag vet inte vem jag vill prata med. Helt ärligt så har jag inte så många vänner. Hon som jag räknar som min bästa vän sa ju att hon inte riktigt kände mig. Så jag antar att jag inte har någon att ringa till. Som vanligt så vet jag att det är mitt fel.

 Jag har valt det här livet. Hela vägen har jag gjort vad jag har tyckt varit rätt. Nu sitter jag här med konsekvenserna av mina val och känner mig ensam? Löjligt! Som om jag inte visste vad som skulle hända om jag hela tiden uteslöt mina vänner från mitt liv. Jag skulle bli ensam, men det var ju mitt val. Alla offrar något. Nu vill jag bara höra en röst som inte låter sig bli utesluten ur mitt liv. Men sen så vet jag att ingen borde komma för nära mig. Låter jag förrvirrande? För jag själv är väldigt förvirrad just nu.

//Ciao!

Så där ja! Idag är det fredag den trettonde. Nu är jag ju inte så skrockfull- inte alls faktiskt. Visst har det varit väldigt körigt idag, sen så har jag ont i ryggen. Fast det är inget konstigt. Irriterande ja, men inte otur.

Jag har insett att det jag gör just nu är precis vad jag vill göra. Jag vill inte plugga vidare, jag vill inte göra något annat med mitt liv just nu. Jag träffade en av mina lärare som jag hade på högstadiet för några dagar sen, hon påminde mig om vad jag tyckte var viktigt då. Jag insåg då att mitt liv är inte så dåligt. För nästan hela högstadiet visste jag att jag skulle bli tvungen att vila när jag var  klar med skolan. Visst jag trodde inte att jag skulle behöva så här lång tid på mig, men jag borde inte vara förvånad.

//Ciao!

Nu ska jag säga er en sak. Jag köpte en ny madrass i förrgår, så nu sover jag bättre. Vilket gör att jag har lite bättre kontroll på mitt humör. Det kan ju vara en slump, kanske. Nu är det så att madrassen är ungefär lika mjuk som en gravsten så det kräver lite tillvänjning på den. Fast jag kommer nog att uppskatta den mer om någon vecka.

//Ciao!

Nu har jag bakat årets första pepparkakor. Precis som förra året så kan jag inte låta bli att börja väldigt tidigt, fast jag börjar förstås lika tidigt med påskbakningen. Sen så firar jag igentligen inte jul heller, men familjen vill ju så jag är väl med på ett hörn. Så nu ska det bli pepparkakor och kaffe!

//Ciao!

Ni får ursäkta mig, det här kommer nog att bli ett väldigt långt inlägg.

Helt ärligt så skrämmer andra människor mig, jag vet inte riktigt när det  började, men det är en sanning nu i alla fall. Igentligen skrämmer inte alla människor mig, men dom flesta. Mina vänner, särskilt när jag inte har träffat dom på ett tag. För det är det här med fysisk kontakt, så fort man ses så ska man kramas. Kramar skrämmer mig, för vet ni vad man gör när man kramas? Man håller fast den andra. Sen så är jag väldigt kort, vilket gör mina panikkänslor ännu värre. Så vad jag menar är att det känns som om folk kväver mig när jag blir kramad. Eller att dom håller fast mig mot min egen vilja. Så jag måste hela tiden kämpa mot min vilja att försvara mig, att inte klippa till dom. Jag vet att jag låter helt knäpp. Jag klarar helt enkelt inte av någon som helst fysisk kontakt, inte på dom senaste fem åren har jag gjort det. Det gör mig lite lätt sorgsen. Att försöka förklara det här för någon som inte känner mig så väl är helt omöjligt. Mitt personliga utrymme är en och en halv meter ungefär, att komma närmare mig än så gör mig väldigt obekväm och illa tillmods. 

När jag skriver inser jag hur skadad jag igentligen är, för sånt här är inget jag går och tänker på. Jag inser också att oavsett om jag skulle hitta någon som faktiskt mot förmodan skulle kunna tycka om mig, så skulle det aldrig fungera. Inte om den människan inte var lika trasig som mig då. För om jag skulle hitta nån som var lika trasig som mig- det hade varit en syn för gudarna det.

Aja, mitt liv som mig själv. Någon som skulle vilja byta med mig?

//Ciao!