Ni får ursäkta mig, det här kommer nog att bli ett väldigt långt inlägg.

Helt ärligt så skrämmer andra människor mig, jag vet inte riktigt när det  började, men det är en sanning nu i alla fall. Igentligen skrämmer inte alla människor mig, men dom flesta. Mina vänner, särskilt när jag inte har träffat dom på ett tag. För det är det här med fysisk kontakt, så fort man ses så ska man kramas. Kramar skrämmer mig, för vet ni vad man gör när man kramas? Man håller fast den andra. Sen så är jag väldigt kort, vilket gör mina panikkänslor ännu värre. Så vad jag menar är att det känns som om folk kväver mig när jag blir kramad. Eller att dom håller fast mig mot min egen vilja. Så jag måste hela tiden kämpa mot min vilja att försvara mig, att inte klippa till dom. Jag vet att jag låter helt knäpp. Jag klarar helt enkelt inte av någon som helst fysisk kontakt, inte på dom senaste fem åren har jag gjort det. Det gör mig lite lätt sorgsen. Att försöka förklara det här för någon som inte känner mig så väl är helt omöjligt. Mitt personliga utrymme är en och en halv meter ungefär, att komma närmare mig än så gör mig väldigt obekväm och illa tillmods. 

När jag skriver inser jag hur skadad jag igentligen är, för sånt här är inget jag går och tänker på. Jag inser också att oavsett om jag skulle hitta någon som faktiskt mot förmodan skulle kunna tycka om mig, så skulle det aldrig fungera. Inte om den människan inte var lika trasig som mig då. För om jag skulle hitta nån som var lika trasig som mig- det hade varit en syn för gudarna det.

Aja, mitt liv som mig själv. Någon som skulle vilja byta med mig?

//Ciao!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vissa kvällar så fastnar jag i mitt egna tankar. Jag tar mig helt enkelt inte ut, ikväll är en sådan kväll. Det är sådana kvällar som jag ibland blir en fara för mig själv.   Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Eller är det så att jag inte en...

Jag vill inte låta meldodramatisk- eller jo, det vill jag-men jag vill dö. Jag hostar nu och inser att jag håller på att få feber. Livet suger.   Okej.   Det finns en röst inombords som säger åt mig att sluta vara löjlig. För det är sant, jag...

Jag försöker verkligen vänja mig själv med att jag är blond igen. Det går inte så bra, jag är närmare att raka av mig håret och kalla mig själv Ed än vad jag har varit på väldigt länge. Och med väldigt länge så menar jag kanske..två veckor?   Ann...

Jag vet att detta kommer vara ett sånt där väldigt löjligt blogginlägg- men jag tänker skriva det ändå.   Mr G. jag tror allvarligt talat att om vi bodde närmare varandra att jag skulle börja ifrågasätta mina känslor gentemot dig.  Det skrämmer m...

För några dagar sen så såg jag delar av gladiatorerna. Det skrämde mig att jag först insåg att jag inte personligen gillar tjejer som är så muskulösa. I nästa ögonblick så tänker jag på att jag borde träna mer, för jag börjar se ut som en potatis. Mi...