Ni får ursäkta mig, det här kommer nog att bli ett väldigt långt inlägg.

Helt ärligt så skrämmer andra människor mig, jag vet inte riktigt när det  började, men det är en sanning nu i alla fall. Igentligen skrämmer inte alla människor mig, men dom flesta. Mina vänner, särskilt när jag inte har träffat dom på ett tag. För det är det här med fysisk kontakt, så fort man ses så ska man kramas. Kramar skrämmer mig, för vet ni vad man gör när man kramas? Man håller fast den andra. Sen så är jag väldigt kort, vilket gör mina panikkänslor ännu värre. Så vad jag menar är att det känns som om folk kväver mig när jag blir kramad. Eller att dom håller fast mig mot min egen vilja. Så jag måste hela tiden kämpa mot min vilja att försvara mig, att inte klippa till dom. Jag vet att jag låter helt knäpp. Jag klarar helt enkelt inte av någon som helst fysisk kontakt, inte på dom senaste fem åren har jag gjort det. Det gör mig lite lätt sorgsen. Att försöka förklara det här för någon som inte känner mig så väl är helt omöjligt. Mitt personliga utrymme är en och en halv meter ungefär, att komma närmare mig än så gör mig väldigt obekväm och illa tillmods. 

När jag skriver inser jag hur skadad jag igentligen är, för sånt här är inget jag går och tänker på. Jag inser också att oavsett om jag skulle hitta någon som faktiskt mot förmodan skulle kunna tycka om mig, så skulle det aldrig fungera. Inte om den människan inte var lika trasig som mig då. För om jag skulle hitta nån som var lika trasig som mig- det hade varit en syn för gudarna det.

Aja, mitt liv som mig själv. Någon som skulle vilja byta med mig?

//Ciao!

Så där ja! När jag väl somande igår- det var inte det lättaste- sov jag hela natten. Det är nog första gången på en månad kanske? Idag ska jag eventuellt till staden, fast jag vet inte om jag igentligen har något ärende dit. Vi får se. Fortfarande väligt trött, men nu ska jag iväg och joba en sväng

//Ciao!