Såg en glimt av Top model idag, det fanns en liten späd tjej med långt blont hår- hon påminde mig om min bästa vän. Inte för att hon såg ut så alls. Fast där satt jag i soffan och kippade efter andan. Herre gud! Det har gått så många år att jag inte borde reagera på det viset. Rent logiskt om hon hade varit i livet så skulle vi förmodligen ha glidit isär. Fast jag får ju aldrig veta det med säkerhet.

Något är oavslutat, jag känner det djupt inne i märgen. Något jag förmodligen har förträngt som skulle kunna ge mig svaret på frågan som jag inte ens vet att jag ställer. Det som gör att jag hela tiden hamnar tillbaka i högstadiet. Något jag måste konfrontera innan jag kan få gå vidare.

Förlåt att jag tar det här igen:

Min bästa vän dog.

Alla mina vänner skar sig.

En kille höll på att dränka mig.

Mitt ex bästa kompis sa åt mig att ta livet av mig bara några månader efter att hon hade dött.

Min andra bästa vän blev misshandlad av sin kille.

Mina bästa vänner hade anorexia.

Jag blev mobbad.

Kanske är frågan som jag måste ställa mig är hur jag överlevde?

Eller hur jag kunde gå från att klara det- till det här?

Eller hur jag kan tänka på min tid på högstadiet som lycklig?

Eller hur lärarna kunde missa allt det här?

Det enda jag igentligen kan se är att människor med problem söker sig till mig. Sen när deras problem är lösta så försvinner dom ut ur mitt liv. När jag tänker efter så var det likadant på mellanstadiet.

Jag har haft fyra år att försöka läka nu. Tre av dom åren gick jag på gymnasiet, där det hände saker också. Det kanske inte är så konstigt att jag inte har orkat bearbeta allt. Men allt det där har jag mer eller mindre accepterat. Det jag ångrar mest är hur jag reagerade på hans kommentar om att jag skulle gå och ta livet av mig. Jag tappade kontrollen totalt och utbrast att " jag tänker på det varje dag, varje minut! Tror du inte att jag skulle vilja det? "  sen blev jag nog nästan tårögd. Så här efteråt så inser jag att jag förmodligen inte skulle varit så hård mot honom. Hur skulle han kunna veta hur jag mådde? Visst vi gick i samma klass, men han visste inte.

Har jag kommit närmare svaret den här gången? Ingen aning.

//Ciao!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vissa kvällar så fastnar jag i mitt egna tankar. Jag tar mig helt enkelt inte ut, ikväll är en sådan kväll. Det är sådana kvällar som jag ibland blir en fara för mig själv.   Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Eller är det så att jag inte en...

Jag vill inte låta meldodramatisk- eller jo, det vill jag-men jag vill dö. Jag hostar nu och inser att jag håller på att få feber. Livet suger.   Okej.   Det finns en röst inombords som säger åt mig att sluta vara löjlig. För det är sant, jag...

Jag försöker verkligen vänja mig själv med att jag är blond igen. Det går inte så bra, jag är närmare att raka av mig håret och kalla mig själv Ed än vad jag har varit på väldigt länge. Och med väldigt länge så menar jag kanske..två veckor?   Ann...

Jag vet att detta kommer vara ett sånt där väldigt löjligt blogginlägg- men jag tänker skriva det ändå.   Mr G. jag tror allvarligt talat att om vi bodde närmare varandra att jag skulle börja ifrågasätta mina känslor gentemot dig.  Det skrämmer m...

För några dagar sen så såg jag delar av gladiatorerna. Det skrämde mig att jag först insåg att jag inte personligen gillar tjejer som är så muskulösa. I nästa ögonblick så tänker jag på att jag borde träna mer, för jag börjar se ut som en potatis. Mi...