Idag har varit den värsta dagen på väldigt länge. Precis när jag har trott att ångesten ska ge med sig, så har den börjat om. Jag tror att på min egen skala ligger jag på en seriös sjua just nu. Fast man kan ju se det så här också, jag har ju inte varit lägre på skalan än kanske en trea på sju år. När jag når tio så kan jag inte fungera normalt. Det är då folk märker att jag mår dåligt. Min skala går tyvärr inte högre än så. Det enda som är bra när jag är så högt upp är att självmordstankarna försvinner. Visserligen förvinner typ hela jag då. Det är då jag inte har några minnen om vad som händer, dom senaste fem åren har jag varit där två gånger. Fyra månader första gången, tre den andra. Förhoppningsvis så kommer jag inte högre än så här den här gången.

Helt ärligt så har jag så svårt att förstå att jag har mått så här i sju år nu. Det är jäkligt länge. Visst finns det folk som har hjälpt mig det förekar jag inte, men jag trodde att min ångest var tydligare än så här. Jag är så trött, varje morgon kliver jag upp och börjar ljuga. Varje morgon hoppas jag att det inte ska hända något som kräver mer av mig än vad jag redan ger. Trots allt det här, så har jag haft det värre. Helt ärligt så är jag förvånad att jag lever. Jag har levt längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra. Jag trodde nämligen att det var slut är jag fyllde femton. Det är fem år sedan, nu är frågan kommer jag att få se fem år till?

Kanske, det är en märklig värld.

//Ciao!

Jag är tillbaka. Jag känner mig som mig själv igen, jag fick låna två månader av någon annans liv. Precis som jag fruktade så känns det så mycket värre nu. Helt ärligt så är jag så tacksam att jag fick uppleva den här tiden, jag kunde vakna på morgonen utan ångest. Jag kunde andas utan problem, jag kunde gå och lägga mig på kvällen utan att hoppas på att jag på något sätt inte skulle vakna på morgonen. Visst har jag känt förändringen komma, men som den människa jag tyvärr är så har jag försökt att inte se tecknen. Som vanligt så tröstas jag av att jag har mått så här förut och överlevt. Så jag ska försöka fortsätta andas- hur ont det än gör.

//Ciao!

Det känns inte bättre idag, jag trodde det men den här gången hade jag fel. Jag har suttit och läst om depressioner, vilket inte är de mest roande läsningen jag har gjort. Jag känner igen mig, vilket inte är så konstigt. På alla ställen säger dom åt mig att söka hjälp. Vilket jag förmodligen kommer att göra, någon gång. Jag ska byta hälsocentral i vinter och då ska jag nog söka hjälp. Kanske. Det roligaste är ju att dom säger åt mig att söka hjälp genast för att jag har en så pass kraftig depression. Jag har haft det värre, mycket värre. Så jag kan nog stå ut några månader till.

Vet ni vad jag är glad över? Att man inte ser ut som man mår. För då skulle jag vara riktigt, riktigt äcklig.

//Ciao!

Nu är jag väldigt less, jag har bränt mig. Jag har en väldigt stor brännblåsa mellan pekfingret och långfingret. Aj! Det gör visserligen ont, men det är mest irriterande. Fingrarna känns som korvar. Det är så svårt att göra saker nu, skriva bland annat.

//Ciao!

"Forgetting
All the hurt inside
You've learned to hide so well

Pretending
Someone else can come and save me from myself
I can't be who you are"

Japp det är så jag känner just nu. Jag är fortfarande trött, men jag kan inte sova. Så jag lyssnar på musik, funderar och är allmänt virrig. jag antar att allt kommer att kännas bättre när jag har sovit några timmar, men just nu känns allt så meningslöst. Jag hatar när jag hamnar här, för när jag hamnar exakt här så kommer jag att må dåligt igen. Eller rättare sagt jag hamnar precis där jag har varit dom senaste åren. Jag tror faktiskt att det här är min naturliga sinnesstämming, jag menar om jag har haft det så här mer eller mindre i sjuårs tid- är inte det här då hur ska vara? För just nu känns det verkligen så.

//Ciao!

Så jag har sovit exakt i en och en halv timme, men nu är jag på gång. Jag kom väl hem då. Så kanske har jag sovit  i en timme. Jo visst var jag hos min bästakompis. Väldigt trevlig kväll och natt, precis som vanligt så hamnade vi i disskutioner. När man har samma historia så här det ganska lätt tror jag, trots att vi har känt varandra så länge så har vi fortfarande massor att prata om. Hon sa något som gjorde mig fundersam dock- hon sa att hon aldrig hade lärt känna mig. Jag har aldrig varit en öppen människa och på något sätt har det alltid handlat om henne när vi pratar. Nu vet jag att hon låter som en väldigt självisk människa, men det är hon inte. Det är nog så att jag har gjort det som jag alltid gör- jag svarar på en fråga och ställer en motfråga samtidigt så det aldrig handlar om mig. Jag är som en spegel på det viset. Plus att jag är väldigt diskret när jag gör det, så ingen igentligen märker det. Hon behövde en liten tur tillbaka till vårt förflutna, så då gjorde vi det.

Hon erkände inatt att hon är orolig för mig. Att hon mer och mer ser vad jag har gjort, hur jag måste må. När vi pratade inatt så tror jag att hon insåg att jag alltid har satt andra först. Fast jag tror att jag lyckades lugna henne, hon ska inte oroa sig för mig. Jag lyckades att få henne att tänka på annat- och glömma mig. Jag vill inte att hon ska oroa sig, för hon har haft det nog svårt själv. Så nu har jag problem igen. Anledningen till den här bloggen var ju att jag skulle slippa att folk oroade sig.

//Ciao!

Såg att en av mina kompisar skrev att hon håller på att få en vinterdepression. Om hon nu vet det, så går det ju faktiskt att söka hjälp. Problemet är att jag inte riktigt kan ta henne på allvar, för hon har en tedens att alltid överdriva. Det är väldigt hemskt om jag har fel och hon verkligen mår väldigt dåligt. Jag har inte hört av henne på över ett år så jag vet ju verkligen inte om det har hänt något. För så vitt jag minns så hade hon inte några depressioner när vi gick på skolan tillsammans. Fast saker kan ju förändras, det vet jag.

Jag borde väl kanske inte gnälla på om att hon borde söka hjälp- även fast jag tycker det- för jag är ju är dålig på det jag själv.

//Ciao!