Trött men visst det är ju mörk nu. Problemet är ju att jag just nu är jätte sugen på lussekatter- lite tidigt kanske. Annars så kommer det vara en lugn dag hoppas jag, eventuellt kommer mina nya Bh:ar. Ska bli skönt att få underkläder i rätt storklek igen! Nej nu ska jag iväg och jobba!

//Ciao!

Även fast jag inte låter okej så är jag det just nu. Trots alla mina små problem så är jag okej. På sju år så har jag inte mått så här bra, jag har ingen ångest. Grattis på mig. Så jag kan gnälla om att jag mår så dåligt, men det gör jag inte. Ge det några månader till och jag kommer att vara som alla andra. Jag har nämligen gått från att nästan behöva bli tvångsinlagd till en mild depression, så mitt liv ljusnar på ett sätt som jag inte är van med. Det faktumet att jag faktiskt skriver om det borde lugna dom flesta, jag klagar bara på saker som jag redan håller på att lösa. Så låt mig gnälla, det  är nämligen ett tecken på att jag mår rätt bra.

//Ciao!

Att leva med mig som vän kan inte vara särskilt lätt, även fast jag försöker att avlasta mina vänner så mycket som det bara går, så ser jag hur mitt mörker drabbar dom. Att jag lever med det här mörkret är uthärdligt för mig. Jag är van, men så fort jag träffar någon ny kompis så har jag ett val att berätta om mitt förflutna eller bara vara tyst om det. Jag har ju provat bägge men inget är särskilt bra, oftast låter jag bli att säga något för det är för smärtsamt. Då får jag leva med att folk skämtar om att ta livet av sig, något som nästan ger mig en hjärtattack varje gång. Plus att det gör att jag inte kan prata alls på flera minuter. Eller så berättar jag allt och får stå ut med medlidsamma blickar och bli den tjejen som förlorade sin bästavän.

Jag vill fortsätta med mitt liv, men jag kan inte. Jag har fortfarande inte orken att göra någonting alls. Jag ser alla andra starta sina liv, medans jag känner mig som en pensionär. Just nu funderar jag på vad som hade hänt om jag hade fått hjälp när jag gick i sjuan, för jag minns så väl att mina studiemål det året var att "överleva" . KANSKE det var en liten vink till lärarna att jag inte mådde särskilt bra, kanske dom borde ha frågat hur det var med mig. Fast det gjorde dom ju inte. Visst jag borde ha bett om hjälp men när man är tretton, fjorton hur mycket litar man på vuxna då? För mitt liv kanske hade sett annorlunda ut om jag hade fått hjälp då. Fast som sagt jag skulle ha gjort allt igen, även fast jag vet vad det skulle leda till. Skulle jag hamna i samma sits igen så skulle jag reagera på samma vis. Fast jag önskar ju att jag minns januari- april 2005. Visst har jag spridda minnesbilder, men det är svart, tomt merparten av den tiden.

//Ciao!

Ont i huvudet, förmodligen feber och halsen känns som om nångon har använt sandpapper på den. Borde förmodligen gå och lägga mig, men jag ska mata mina odjur först det tar bara någon timme eller så. Sen ska jag sova. Eller lägga mig framför en film.

Joshua Radin
"Everything'll Be Alright (Will's Lullaby)"

Way down, in New York town
Thinking about the way she loved me
There's a hole in my pocket
That's about her size
But I think everything
Is gonna be alright
Yes I hope everything
Is gonna be alright

The smiling face, straight in LA
The gifts are found at the bar
But I wish my car
Could drive to her tonight
Then I'd know everything
Is gonna be alright
Yes then I'd know
It'll be alright

The rain in New Orleans, forgot to end
But the mouths of the people are dry
And we watch and wait
And do nothing but sigh
And hope everything
Is gonna turn alright
But I don't know
If it'll be alright

But I look at you, warm in your dream
While your mobile dances above
And I think to myself
It's a beautiful night
And I know everything
Is gonna be alright
Yes now I know
It'll be alright
 

älskar den låten!

//Ciao!

Mitt liv suger just nu, jag har gröt i huvudet. Det finns så mycket som borde bli sagt, fast jag kan inte. Det finns saker jag inte borde göra, som tyvärr känns väldigt lockande just nu. Nu snackar vi drastiska saker- jag vill ringa mitt ex. FY på mig! Jag kommer visserligen inte att göra det, för han måste få gå vidare med sitt liv. Det har jag lovat mig själv. Jag vill ringa honom för att han var en av mina bästavänner på högstadiet. Han känner mig- han känner till min "mörka" sida. En av få.

Han ville rädda mig, från allt det här. Om jag ska räkna upp människor jag har sårat så kommer han väldigt högt på listan. Jag hatade mig själv för det, jag har inte förlåtit mig själv för det än. Men jag kunde inte låta honom skada sig själv i sina försök att rädda mig. För så mycket brydde jag mig om honom.

Så jag ska inte riva i hans sår, jag ska läka själv.

//Ciao

En ny morgon, en ny chans att börja göra rätt. Tänk att allt du gjorde igår, är borta nu. Idag kan man börja på ett nytt liv, ett liv där man värdesätter dom små sakerna. För kanske det är just i dom små sakerna som den stora lyckan sitter i. Den första snön, ett vacket träd eller något helt annat. Att försöka se det vackra i allt är en väldigt svår uppgift, särskilt när vardagen knackar på.

Jag vill att alla ska ge vandra en andra chans, att folk verkligen lyssnar för vi är ju faktiskt människor allihopa.

Sen så finns det ju faktiskt mornar som känns värre än alla andra man någonsin har känt. Dom mornarna inser man att man måste kliva upp, annars kommer man förmodligen bli tokig. Så man kliver upp fortsätter med en rutin som aldrig kommer att kännas som förr.

Nu ska jag fortsätta med min rutin, jag ska äta frukost!

//Ciao!

Kärlek är ett ord som kan betyda så mycket. Alltifrån en mors kärlek till sitt barn, till det man känner för sin partner. Vi känner alla någon sorts kärlek, även fast jag när jag är som mest cynisk inte vill kännas vid kärlek. Jag tror att jag tyvärr faktiskt har sagt att kärlek inte existerar. När jag har sagt det har jag givetvis menat kärlek för en partner. För jag vet ju att kärlek existerar- jag behöver inte titta länge innan jag hittar det, min bästa vän och hennes kille. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen- när dom är tillsammans så kommer det seriöst kärlek genom porerna på dom. Hela luften vibrerar av kärlek, det är både underbart och fruktansvärt. Fruktansvärt för att jag tyvärr inte klarar av sån lycka längre, annat än i smådoser. Men det är ju bara mitt fel.

Den smärta jag har känt och fortfarande känner är faktiskt kärlek. För när man har älskar någon så skapar man ett band till den personen-när människan är borta så finns där bara ett sår. Jag är osäker på om såret kan läka, eller om man helt enkelt bara lär sig leva med det.

Men vad vet jag? Jag är bara en tjugo år gammal tjej som inte ens tål fysiskt kontakt med människor längre. Så med dom här orden vill jag säga till er alla: Glöm inte bort dom ni älskar. Ni som har en partner, krama er älskade och inse hur lyckligt lottade ni är. Nästa gång ni ser er bästa vän krama henne- för man vet aldrig hur mycket tid man får. Se kärleken i er egen vardag.

Från mig till er

//Ciao!

Syrran har hela helgen viftat med julklappar i ansiktet på mig. För hon är klar. Lustigt nog har jag inte börjat än, plus att min familj inte direkt är så stor på julklappar. Föruttom syrran då, fast hon vill igentligen inte få- hon vill ge. Jag kan aldrig göra någon "önskelista" alls, vilket jag antar är bra. Jag har helt enkelt ingenting som jag behöver. Ifjol önskade jag mig biståndshjälp till afrika, jag funderar på att i år önska mig samma sak- pengar skänkta till olika organisationer.  För att jag har allt jag behöver, tyvärr har alla inte riktigt samma tur som jag.

Jag menar- det finns faktiskt folk som inte har tillgång till rent vatten!

Antar att ingen kommer att lyssna på mig i år heller- så jag kommer få många saker som jag aldrig kommer att använda. Så min önskan om än bättre värld lär jag få vänta med.

//Ciao!