Vad är det med mig? Den senaste tiden har varit väldigt förvirrande. Ibland har jag känt mig som jag brukar. Fast ganska ofta har jag varit...mig själv antar jag. Som den människan jag var innan allt rasade. Jag menar inte att jag har glömt det, utan att jag kanske är redo att gå vidare. Kanske det är dags att låta det förflutna stanna där. Jag är inte så dum att jag tror att det kommer att bli lätt. Det är dags att jag blir vuxen nu. Det är nämligen så lätt att gnälla på mitt förflutna, men om jag inte gör något så kommer jag inte att ha någon framtid. Det är något jag är säker på.

Vem vet kanske är det här är dom första stegen mot en ljus framtid? Eller ett nytt mörker? Jag vet inte, men jag tror att jag är redo för bägge. Helt ärligt vad skulle universum kunna göra mot mig? Som jag inte har varit igenom tidigare?

//Ciao!   

Nu är jag riktigt less! Jag har seriöst inte sett solen på en hel månad! Inte för att jag vill gnälla på att det är varmt, men var är min sol?

Kan man bli tokig av att inte se solen? Jag vet inte men det känns så. Funderar på att dra till Italien, nån som vill hänga med?

//Ciao!

Ryggen gör fortfarande ont. Fast det har inte ens gått en vecka än så mitt tålamod är inte vad ska vara. Så nu sitter jag i halv-lotus hela tiden för att inte röra ryggen för mycket. Jag skulle vilja träffa någon människa om någon dag eller så. Inte idag. Jag är för trött.

Jag vet inte ens vem jag skulle vilja träffa. Igentligen någon som inte vet vem jag är- eller min historia. Fast det känns inte troligt att jag hittar någon sån. Inte här.

//Ciao!

Min far och jag bråkade idag. Jag brukar försöka låta bli att bråka med någon, men den här gången anklagade han mig för något jag inte har gjort. Efter fyrtiofem minuter så fick jag nog, det gick inte att övertyga honom på ett lugnt sätt- så jag bråkade. Nu var det så att  jag vann, men det gör inte att det känns bättre. Jag borde inte förlora tålamodet på det viset.

//Ciao!

Såg en glimt av Top model idag, det fanns en liten späd tjej med långt blont hår- hon påminde mig om min bästa vän. Inte för att hon såg ut så alls. Fast där satt jag i soffan och kippade efter andan. Herre gud! Det har gått så många år att jag inte borde reagera på det viset. Rent logiskt om hon hade varit i livet så skulle vi förmodligen ha glidit isär. Fast jag får ju aldrig veta det med säkerhet.

Något är oavslutat, jag känner det djupt inne i märgen. Något jag förmodligen har förträngt som skulle kunna ge mig svaret på frågan som jag inte ens vet att jag ställer. Det som gör att jag hela tiden hamnar tillbaka i högstadiet. Något jag måste konfrontera innan jag kan få gå vidare.

Förlåt att jag tar det här igen:

Min bästa vän dog.

Alla mina vänner skar sig.

En kille höll på att dränka mig.

Mitt ex bästa kompis sa åt mig att ta livet av mig bara några månader efter att hon hade dött.

Min andra bästa vän blev misshandlad av sin kille.

Mina bästa vänner hade anorexia.

Jag blev mobbad.

Kanske är frågan som jag måste ställa mig är hur jag överlevde?

Eller hur jag kunde gå från att klara det- till det här?

Eller hur jag kan tänka på min tid på högstadiet som lycklig?

Eller hur lärarna kunde missa allt det här?

Det enda jag igentligen kan se är att människor med problem söker sig till mig. Sen när deras problem är lösta så försvinner dom ut ur mitt liv. När jag tänker efter så var det likadant på mellanstadiet.

Jag har haft fyra år att försöka läka nu. Tre av dom åren gick jag på gymnasiet, där det hände saker också. Det kanske inte är så konstigt att jag inte har orkat bearbeta allt. Men allt det där har jag mer eller mindre accepterat. Det jag ångrar mest är hur jag reagerade på hans kommentar om att jag skulle gå och ta livet av mig. Jag tappade kontrollen totalt och utbrast att " jag tänker på det varje dag, varje minut! Tror du inte att jag skulle vilja det? "  sen blev jag nog nästan tårögd. Så här efteråt så inser jag att jag förmodligen inte skulle varit så hård mot honom. Hur skulle han kunna veta hur jag mådde? Visst vi gick i samma klass, men han visste inte.

Har jag kommit närmare svaret den här gången? Ingen aning.

//Ciao!

Jag funderar på om jag ska göra pizza till familjen idag.  Själv så är jag mest sugen på äpplen, men det räknas väl inte som middag antar jag.

Jag inser nu att jag kanske inte hade nämt min gamla arbetsskada. Jag skadade min rygg när jag var femton. Läkarna har sagt att jag får leva med det här nu. Så länge jag tänker på hur jag lyfter och inte överanstränger mig så mår jag bra. Nu var jag dum för några dagar sen- alltså har jag ont nu.

//Ciao!  

Sitter just nu och lyssnar på Placebo och dricker kaffe. Jag hoppas att hela dagen kommer att vara så trevlig. Men något som jag har börjat reagera på är att jag nästan inte har någon matlust längre. Jag är aldrig hungrig helt enkelt. Det oroar mig lite. Inte för att jag tror att jag kommer att tyna bort som mina vänner gjorde då, men som sagt så oroar jag mig lite.

Ryggen försöker fortfarande att ta död på mig, jag kan fortfarande inte gå och andas samtidigt. Fast om någon vecka så lär det ha rättat till sig.

//Ciao!

Varför är det aldrig något bra på tv:n? Så nu sitter jag här igen, jag har så tråkigt! Visst jag skulle kunna ringa nån, fast jag vet inte vem jag vill prata med. Helt ärligt så har jag inte så många vänner. Hon som jag räknar som min bästa vän sa ju att hon inte riktigt kände mig. Så jag antar att jag inte har någon att ringa till. Som vanligt så vet jag att det är mitt fel.

 Jag har valt det här livet. Hela vägen har jag gjort vad jag har tyckt varit rätt. Nu sitter jag här med konsekvenserna av mina val och känner mig ensam? Löjligt! Som om jag inte visste vad som skulle hända om jag hela tiden uteslöt mina vänner från mitt liv. Jag skulle bli ensam, men det var ju mitt val. Alla offrar något. Nu vill jag bara höra en röst som inte låter sig bli utesluten ur mitt liv. Men sen så vet jag att ingen borde komma för nära mig. Låter jag förrvirrande? För jag själv är väldigt förvirrad just nu.

//Ciao!