"Pain"

Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all

You're sick of feeling numb
You're not the only one
I'll take you by the hand
And I'll show you a world that you can understand
This life is filled with hurt
When happiness doesn't work
Trust me and take my hand
When the lights go out you will understand

Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all
Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all

Anger and agony
Are better than misery
Trust me I've got a plan
When the lights go off you will understand

Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all
Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing
Rather feel pain

I know (I know I know I know I know)
That you're wounded
You know (You know you know you know you know)
That I'm here to save you
You know (You know you know you know you know)
I'm always here for you
I know (I know I know I know I know)
That you'll thank me later

Pain, without love
Pain, can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all
Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all
Pain, without love
Pain, I can't get enough
Pain, I like it rough
'Cause I'd rather feel pain than nothing at all
Rather feel pain than nothing at all
Rather feel pain

Visst jag älskar låten, men nej. Hellre ingenting än smärta. Det kan jag lugnt säga..

Efter ett par väldigt tuffa dagar på jobbet är jag  tillbaka. Självklart så är det någonting som vi alltid gör så här års: vi stallar in. Så nu har jag ont i ryggen, igen. Syster är hemma och är sjuk den här veckan. Hoppas verkligen att jag inte får hennes hosta.

Trodde aldrig att jag skjulle erkänna det här- jag saknar min killkompis som pluggar på malta. Visst är jag otroligt avundsjuk också, men och andra sidan så förtjänar han verkligen att få komma bort ett tag. Klart att jag också skulle vilja se solen, fast för  mig skulle det vara semester.

Det märks att jag är väldigt trött idag, men det gör ingenting för om några timmar så lär jag vara tillbaka.

//Ciao!

Så då  var jag tillbaka, gårdagen var kanske inte den bästa på ett tag. Nu vet ju exakt hur jag ska stoppa såna där attacker- det har jag vetat länge- fysisk aktivitet. Så igår styrketränade jag, det är ganska skönt. Hittade något från försvaret och det var inte så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara. Nu har jag en ganska bra grundkondition pågrund av jobbet- och givetvis på grund av depressionen.

Ingen träningsvärk alls.

//Ciao!

Så idag har jag inte gjort någonting alls. Verkligen inget alls, eller jo det har jag. Jag har funderat på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Vad jag faktiskt vill göra, något som får mig att känna mig meningsfull. Ett kall helt enkelt.

Jag har inget, jag har haft flera tankar när jag var yngre:

* Zooskötare

* Psykolog

* Polis

* Läkare

* Lärare

Just nu känns inget som något jag ens skulle tänka på två gånger. Det är vårt att se mig själv i framtiden- jag är nämligen tveksam om jag kommer att leva när jag är tjugofem. Smärta är allt jag vet någonting om, det värsta är att jag inte är säker på att jag ens vill läka. Dom här såren har varit en del av mig så länge att dom är allt jag vet. Lite stockholmsyndrom, jag vet. För någonstans känns det som att jag förtjänar det här- jag förtjänar att leva i mörker - för jag inte lyckades med att rädda henne. Vad som kanske är värre- jag lyckades inte rädda mig själv. Så jag är inte helt säker på att jag kommer att orka så mycket längre till.

Just ja, jag ville bli nunna också- då mådde jag väldigt dåligt. Jag insåg att lugnet i ett kloster förmodligen skulle kunna läka mig. Nej, jag trodde inte att gud kunde rädda mig- det har jag alltid varit säker på.

//Ciao!

Pratade med en av mina kompisar från gymnasiet idag, hon håller på att plugga till lärare. Allt verkade gå bra för henne, hon hade precis flyttat ihop med sin kille. Hon nämde en sak för mig som jag ganska ofta tänker på själv- hon har också förlorat sin bästa vän. För henne var det en meningslös bilolycka,  för mig -som ni säkert vet- självmord. Det har nog gått tre år sedan olyckan hände och hon verkar ha gått vidare mer än vad jag har gjort. Jag känner mig lättad, för jag minns så väl dagen då hon kom på skolan och berättade vad som hade hänt. Det verkade som om den enda som hon ville prata med var mig, hon nämde senare att det var för att jag hade varit med om samma sak. På sätt och vis har vi väl det- men för henne var det en olycka, jag måste leva med att min bästa vän inte ville leva längre. Så hon slipper fråga sig själv om hon missade några tecken.

Som sagt så är jag glad att hon mår bra iallafall. Det mest intressanta i samtalet var att hon aldrig frågade hur jag mådde. Jag har insett att ingen frågar mig det- alla förväntar sig att jag mår bra. Vilket passar mig alldeles utmärkt. För mina problem är mina egna.

//Ciao!

Vet ni vad jag önskar mest just nu? Jo det ska ni veta- en hel natts sömn. Åtta timmar av ostörd sömn. Det har inte hänt på några veckor nu, jag blir bara mer och mer irriterad ju längre tid som går. Anledningen är min hund, hon sover ute på nätterna men ungefär klockan halv två- två så ska hon in och sova. Alltså måste jag vakna och släppa in henne.

Annars så är allt lugnt igen, fortfarande förkyld men jag blir bättre.

//Ciao!

Jag tror att jag håller på att bli tokig, har fortfarande ont i halsen. Problemet är att jag inte orkar göra något alls. Plus att jag inte har orkat gått med hundarna på någon långtur på ett tag. Jag försökte idag, just nu känns det som om jag ska svimma. Det var nog den dummaste idén jag har haft idag.

//Ciao!

En fråga till er! När var ni riktigt lyckliga- inte på grund av någon kille/ tjej, utan riktigt lyckliga på grund av er själva? Vad jag igentligen försöker få fram är nog: är ni tillfreds med er själva? För det är jag just nu- jag är inte lycklig, men jag har accepterat att det här är mitt liv just nu. Jag vet att jag kan vakna imorgon och ha en sån ångest att det enda jag vill göra är att dö, fast det kan ju bli en helt normal dag också. Mitt liv ser ut så nu, jag vet inte om det är mer skrämmande än det konstanta mörker jag omgavs av förut. För då visste jag vad jag hade att vänta mig på morgonen. Nu hoppas jag att jag aldrig kommer att ha ångest igen.

För att besvara min egen fråga om lycka, jag vet faktiskt inte. För tio år sedan? Efter det har det varit andra människor som har ordnat min lycka. Det är ju kanske inte fel direkt, att om någon av mina vänner blir lyckliga blir jag lycklig. Men det gör en väldigt, väldigt sårbar. För om vännerna försvinner- då försvinner din lycka också. Så det är min läxa till alla- hitta något som gör dig lycklig.

//Ciao!