Vet ni vad jag förmodligen behöver? Någon som kommer fram till mig och klipper till mig och säger åt mig att skärpa mig. För just nu har jag ångest igen. Jag har slutat leva, jag måste tyvärr inse det. Det skrämmer mig mer än något annat, men jag orkar inte börja på något nytt. Jag skulle vilja resa, men inte ensam. Även fast jag anar att jag skulle klara det själv. Jag skulle vilja hitta någon som förstår mig, någon som jag anser skulle kunna klara av mig. Någon som är stark nog att se mig falla, utan att försöka rädda mig. För alla som har sett mig falla försöker hjälpa mig, men jag drar ner dom i fallet. Jag skulle behöva någon som bara väntar på att jag reser mig igen- för det gör jag.

Fast allra mest önskar jag ju att det inte skulle vara en nödvändig egenskap. Jag skulle vilja må bra, så att om jag hittar någon trevlig människa så skulle jag kunna falla för honom. Utan att frukta att jag kanske kommer att orsaka ännu mer smärta.

//Ciao! 

Nu är jag ensam igen. Det känns inte riktigt bra men när jag är runt folk så känns det inte heller bra.

Sol över oss

Solen lyser över vår stad
Genom hålet i skyn
Fastän solen lyser är ingen glad
För den bränner upp hyn

Och isen i norr
Den smälter snabbare idag
Än den gjorde förr
Snart är vattnet vid vår dörr

Vi har solen över vårat tak
Vi har marken under vår fot
Vi har vinden bakom vår rygg
Vi har världen framför oss
Kan ni inte se att vi har allt

Havet är spetsat med guldet så svart
Som vi har hällt ut
Skogen och sjön, dom surnar ikapp
Medans vi köper krut

Och fröet du sått
Det växer aldrig upp igen
Som det gjorde förut
Snart har världen tagit slut

Vi har solen över vårat tak
Vi har marken under vår fot
Vi har vinden bakom vår rygg
Vi har världen framför oss
Kan ni inte se att vi har allt

Alla fåglarna som förut flög förbi
Ligger nu på marken stelt
Alla fiskarna som förut simmade
Har täckt havets yta helt
Har något gått fel

Den här låten är inte särskilt ny, men fortfarande så stämmer den på tok för mycket. Ungefär halva åttan lyssnade jag på den här minst tre gånger i veckan, den gjorde mig väldigt miljömedveten. Om ni inte vet så är det Dia Psalma.  

God morgon! Eller rättare sagt morgon för er- jag har redan jobbat ett pass. Jag har eventuellt hittat en vinterjacka! Det kommer förmodligen bli en didriksons julia jacka. Det var ju inte precis en sån jag hade tänkt mig frå början, men då jag inte kan tänka mig en skepparjacka i ull- vad har jag för val? Idag var det ju riktigt varmt ute, säkert flera plusgrader. Så kanske jag kan vänta med paniken några dagar.

//Ciao!

Jag har insett att när jag funderar på när jag var riktigt lycklig sist så svarar jag hela tiden högstadiet. Fast när jag läser igenom min dagbok så var jag aldrig lycklig då, jag hade nämligen en depression redan i sjuan. Det är lustigt hur minnet har gjort om det till någonting bra. Visst förstår jag nu hur bra jag igentligen hade det då, men om jag inte var lycklig då? När var jag riktigt lycklig sist? Det skrämmer mig att jag inte kan svara på det. När mina föräldrar var på BUP fick jag höra att dom hade sagt att jag förändrades när jag började i förskolan. Att jag inte längre var den soliga ungen jag hade varit fram till dess. Visst minns jag att jag blev retad för att vi hade lagård hemma, det är för övrigt något som jag har fått höra ända tills jag började i gymnasiet- när jag började på ett naturbruksgymnasium. Så är det sanningen? Var det sista gången jag var riktigt lycklig- för femton år sedan? För om det är sant, är det då konstigt att jag anser det här vara mitt neutrala läge? Är det konstigt att jag på sätt och vis anser min smärta vara en gammal vän?

Min kompis sa att allt händer av en anledning, det får väl  stå för henne. Jag personligen har svårt att förstå det. Nu när jag ser allt objektivt - så objektivt jag kan- så ser jag alla små steg som ledde mig till allt det här. Jag vet att jag har sagt det förut, men redan när jag var tretton så insåg jag att jag inte skulle kunna ha ett förhållande. Inte för att jag inte ville, utan för att jag inte ville såra någon. Nu har det gått så långt att jag verkligen inte tror att det går. Eller så har jag helt enkelt inte hittat någon jag vill ha. För helt ärligt så har jag aldrig varit kär.

//Ciao!

Gud så jäkla less jag är. Jag har absolut ingenting att göra. Har faktiskt inget på hjärtat heller.

//Ciao!

Merde vad jag är trött, jag fattar inte varför jag har sovit ganska gott. Fast jag har ju förstås inte druckit upp mitt kaffe än. Annars så ska jag inte göra någonting alls idag. Kanske ska jag baka, men det är inte säkert. Jag har inte så mycket att säga, inget nytt i allafall.

//Ciao!

Tänkte bara lugna er: jag lever. Jag inser nu hur det måste ha verkat igår. Mår hyfsat också. Aja jag hinner inte så mycket mer just nu.

//Ciao!