Jag har insett att när jag funderar på när jag var riktigt lycklig sist så svarar jag hela tiden högstadiet. Fast när jag läser igenom min dagbok så var jag aldrig lycklig då, jag hade nämligen en depression redan i sjuan. Det är lustigt hur minnet har gjort om det till någonting bra. Visst förstår jag nu hur bra jag igentligen hade det då, men om jag inte var lycklig då? När var jag riktigt lycklig sist? Det skrämmer mig att jag inte kan svara på det. När mina föräldrar var på BUP fick jag höra att dom hade sagt att jag förändrades när jag började i förskolan. Att jag inte längre var den soliga ungen jag hade varit fram till dess. Visst minns jag att jag blev retad för att vi hade lagård hemma, det är för övrigt något som jag har fått höra ända tills jag började i gymnasiet- när jag började på ett naturbruksgymnasium. Så är det sanningen? Var det sista gången jag var riktigt lycklig- för femton år sedan? För om det är sant, är det då konstigt att jag anser det här vara mitt neutrala läge? Är det konstigt att jag på sätt och vis anser min smärta vara en gammal vän?

Min kompis sa att allt händer av en anledning, det får väl  stå för henne. Jag personligen har svårt att förstå det. Nu när jag ser allt objektivt - så objektivt jag kan- så ser jag alla små steg som ledde mig till allt det här. Jag vet att jag har sagt det förut, men redan när jag var tretton så insåg jag att jag inte skulle kunna ha ett förhållande. Inte för att jag inte ville, utan för att jag inte ville såra någon. Nu har det gått så långt att jag verkligen inte tror att det går. Eller så har jag helt enkelt inte hittat någon jag vill ha. För helt ärligt så har jag aldrig varit kär.

//Ciao!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vissa kvällar så fastnar jag i mitt egna tankar. Jag tar mig helt enkelt inte ut, ikväll är en sådan kväll. Det är sådana kvällar som jag ibland blir en fara för mig själv.   Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Eller är det så att jag inte en...

Jag vill inte låta meldodramatisk- eller jo, det vill jag-men jag vill dö. Jag hostar nu och inser att jag håller på att få feber. Livet suger.   Okej.   Det finns en röst inombords som säger åt mig att sluta vara löjlig. För det är sant, jag...

Jag försöker verkligen vänja mig själv med att jag är blond igen. Det går inte så bra, jag är närmare att raka av mig håret och kalla mig själv Ed än vad jag har varit på väldigt länge. Och med väldigt länge så menar jag kanske..två veckor?   Ann...

Jag vet att detta kommer vara ett sånt där väldigt löjligt blogginlägg- men jag tänker skriva det ändå.   Mr G. jag tror allvarligt talat att om vi bodde närmare varandra att jag skulle börja ifrågasätta mina känslor gentemot dig.  Det skrämmer m...

För några dagar sen så såg jag delar av gladiatorerna. Det skrämde mig att jag först insåg att jag inte personligen gillar tjejer som är så muskulösa. I nästa ögonblick så tänker jag på att jag borde träna mer, för jag börjar se ut som en potatis. Mi...