Att leva med mig som vän kan inte vara särskilt lätt, även fast jag försöker att avlasta mina vänner så mycket som det bara går, så ser jag hur mitt mörker drabbar dom. Att jag lever med det här mörkret är uthärdligt för mig. Jag är van, men så fort jag träffar någon ny kompis så har jag ett val att berätta om mitt förflutna eller bara vara tyst om det. Jag har ju provat bägge men inget är särskilt bra, oftast låter jag bli att säga något för det är för smärtsamt. Då får jag leva med att folk skämtar om att ta livet av sig, något som nästan ger mig en hjärtattack varje gång. Plus att det gör att jag inte kan prata alls på flera minuter. Eller så berättar jag allt och får stå ut med medlidsamma blickar och bli den tjejen som förlorade sin bästavän.

Jag vill fortsätta med mitt liv, men jag kan inte. Jag har fortfarande inte orken att göra någonting alls. Jag ser alla andra starta sina liv, medans jag känner mig som en pensionär. Just nu funderar jag på vad som hade hänt om jag hade fått hjälp när jag gick i sjuan, för jag minns så väl att mina studiemål det året var att "överleva" . KANSKE det var en liten vink till lärarna att jag inte mådde särskilt bra, kanske dom borde ha frågat hur det var med mig. Fast det gjorde dom ju inte. Visst jag borde ha bett om hjälp men när man är tretton, fjorton hur mycket litar man på vuxna då? För mitt liv kanske hade sett annorlunda ut om jag hade fått hjälp då. Fast som sagt jag skulle ha gjort allt igen, även fast jag vet vad det skulle leda till. Skulle jag hamna i samma sits igen så skulle jag reagera på samma vis. Fast jag önskar ju att jag minns januari- april 2005. Visst har jag spridda minnesbilder, men det är svart, tomt merparten av den tiden.

//Ciao!

 

Tösen

17 oktober 2009 21:17

kanske inte mycket till hjälp, jag bara hamnade här och vet inte vem du är eller vad du har för problem, men jag vet en hel del om att må dåligt, och jag ville bara tipsa: omega3-tillskott ges som medicin till många som har psykiska problem, det hjälper nervsystemet att stressa ned ( prata med en dietist eller läkare ) och min egen medicin mot ångest är att träna. Det ger endorfiner. Good luck!

http://langvalls.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vissa kvällar så fastnar jag i mitt egna tankar. Jag tar mig helt enkelt inte ut, ikväll är en sådan kväll. Det är sådana kvällar som jag ibland blir en fara för mig själv.   Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Eller är det så att jag inte en...

Jag vill inte låta meldodramatisk- eller jo, det vill jag-men jag vill dö. Jag hostar nu och inser att jag håller på att få feber. Livet suger.   Okej.   Det finns en röst inombords som säger åt mig att sluta vara löjlig. För det är sant, jag...

Jag försöker verkligen vänja mig själv med att jag är blond igen. Det går inte så bra, jag är närmare att raka av mig håret och kalla mig själv Ed än vad jag har varit på väldigt länge. Och med väldigt länge så menar jag kanske..två veckor?   Ann...

Jag vet att detta kommer vara ett sånt där väldigt löjligt blogginlägg- men jag tänker skriva det ändå.   Mr G. jag tror allvarligt talat att om vi bodde närmare varandra att jag skulle börja ifrågasätta mina känslor gentemot dig.  Det skrämmer m...

För några dagar sen så såg jag delar av gladiatorerna. Det skrämde mig att jag först insåg att jag inte personligen gillar tjejer som är så muskulösa. I nästa ögonblick så tänker jag på att jag borde träna mer, för jag börjar se ut som en potatis. Mi...