Läste inlägget från igår, logiskt sett så vet jag att det finns så många som har det värre än vad jag har haft det. Jag tror inte ni förstår exakt hur svårt det var att skriva om, jag har aldrig avslöjat några detaljer för någon. Inte för att det är särskilt detaljerat, men jag tror att ni kära läsare har fått reda på mer än vad mina psykologer fick reda på under ett halvår.

När jag mådde som sämst i högstadiet, så lovade jag mig själv en sak- jag skulle inte dra in fler människor i mitt liv. Jag ville inte att någon annan skulle hamna i min sits. Så när jag äntligen hittade en kille som jag skulle kunna gilla- drev jag bort honom. Hans förra tjej hade försökt ta livet av sig två gånger, så att börja tycka om mig var kanske inte den bästa idén. Han hade precis flyttat upp så han visste inte vem jag var, han visste ingenting om mitt liv. Han förälskade sig i min "yta". Den som jag visar upp för allmänheten. När jag berättade om hur dåligt jag faktiskt mådde flydde han - jag är inte förvånad. Jag klandrar inte honom, han orkade inte med mig. Så jag anar att ensamheten kommer att finnas kvar i mitt liv ett tag framöver. Jag har nämligen inte hittat en enda människa som jag anser klarar av att höra sanningen- den hela oförfalskade sanningen. Jag hoppas på att hitta någon med starka nerver, någon som tål sanningen.

Nu har jag genom bloggen dragit in människor i mitt liv igen- sorry för det!

//Ciao!

Långt inlägg igår, fick ur mig det mesta. Jag slutade ju precis när det blev som svårast för mig personligen. Det var inte direkt lätt för mig att skriva om, jag har aldrig varit särskilt öppen om vad som hände. Fast det beror ju mer på att ingen har frågat. Det är bara inget jag igentligen vill dra upp. Så enkelt är det igentligen att få ur mig saker, det är bara att fråga. För även fast det kanske är extremt svårt att prata om för mig, så måste jag svara. Så nästa gång ni vill veta något- fråga! För även fast jag är en ganska privat människa,  så svarar jag på frågor.

//Ciao!

Vet ni om att jag är avundsjuk på min syster? Faktiskt så är jag det. Jag ser hennes liv och ser på sätt och vis hur mitt liv kunde ha varit om allt inte hade hänt. Visst har hon haft sina problem hon också men - det här kommer låta egocentriskt- inte lika stora som mina. Jag valde hela vägen att göra det jag gjorde, inte för att jag ångrar något jag gjorde- men jag har svårt att acceptera följderna.

 Jag vet att jag har skrivit allt det här förut.

När jag gick i sjuan så började alla problemen, inte för mig men för henne- min bästa vän, för lätthetens skull kan vi väl kalla henne Ms N. Jag hade känt henne bara drygt ett år då, när jag först kom i kontakt med en människa som skärde sig. Det var en torsdag-jag minns det så väl- på idrotten som jag och en annan kompis först såg såren. Hon flyttade i början på november samma år, så hon var där i kanske tre veckor av tiden. I början så hade jag svårt att förstå hur allvarligt allt hade blivit. Då var vi ganska många som såg det och försökte hjälpa till. Sjaun kom och gick och jag mådde väl ganska dåligt. För jag minns det inte särskilt väl, för samtidigt så hade jag en annan kompis Ms P, som såg ut som ett vandrande skelett. Hon skar sig också, blev misshandlad av sin kille. Jag var där för henne, försökte hjälpa henne- men hon lyssnade inte på mig. Tillslut så spolade hon killen, och började gå upp i vikt.

I åttan så eskalerade allt med Ms N, året började med att hon bröt med mig och började umgås med en i "gänget" som inte hade någon egen vilja- så den tjejen började också skära sig. Anledningen till att Ms N bröt med mig vet jag fortfarande inte, men jag tror att det berodde på att jag tog hennes rakblad så fort jag fick syn på dom. Fast tillslut blev vi vänner- kanske i november?-och jag började med ett beteende jag fortfarnade har svårt att sluta med. Så fort jag såg henne eller någon annan så tittade jag nästan omedelbart på deras underarmar. För att kolla om hon hade några nya sår. En händelse var ju när hon satt i skolans uppehållsrum och skar sig och några sexor kom i korridoren och skrek att Ms N sitter och skär sig i uppehållsrummet! När jag kom ner dit så sa hon att det inte var så farligt det var bara "småsår"  det var inte småsår- det var blod över hela hennes arm. Det rakbladet tog jag och slängde i toaletten.

Vi var nästan oskiljaktiga på skolan, vi gick och höll varandra i handen. Vi pratde och jag fick henne att gå på vissa lektioner. På sätt och vis var jag lycklig då- även fast jag mådde dåligt och hon också- för hon förstog mig på ett sätt som ingen annan har gjort. Samtidigt blev också Ms N tunnare och tunnare, hon hade fått diagnosen anorexia. På luncherna på skolan kunde hon äta tre morotsstavar- det var hennes "normallunch" .

Den våren skadade jag mig själv för första gången. Då förstog jag varför hon faktiskt använde rakblad- den fysiska smärtan dövade den psykiska. Hon såg det och blev väldigt orolig. Lite lustigt faktiskt.

Några veckor innan sommarlovet så sa hon en sak som jag aldrig kommer att glömma- hon berättade att hon när allt var som värst hade hon tänkt att om allt blir värre kan jag ju alltid ta livet av mig. Det var en lugnade tanke för henne. Visst tog jag henne på allvar, hon var så rak och saklig om det att jag förstog att hon menade allvar. Då sa jag att jag inte ville- kunde- leva utan henne. Hon flinade och vi började pratade om någont annat.

Sommarlovet kom och Ms P skulle börja på gymnasiet.

I nian så började allt så bra, hon verkade gladare, hon hade ljus i ögonen - och jag var så trött. Under andra halvan av åttan hade jag fått vara sjuksköterska, bästavän och nästan mamma åt henne. Samtidigt som hennes andra vänner försvann- dom orkade inte mer. Så när hon började umgås med andra i vårat "gäng" var jag mest bara tacksam, jag behövde tid att återhämta mig. Visst umgicks vi fortfarande, men det var inte hela dagarna längre. Hon gick på lektioner utan mig. Hela hösten gick och jag trodde att allt skulle ordna sig. Julen kom och det sista jag sa till henne personligen var "gör inget dumt nu" -hon lovade. Det var sista gången jag såg henne. 

Natten till sista dagen på jullovet så vaknade jag i panik, jag somnade om. Den dagen var slapp, ända tills jag fick samtalet som förändrade mitt liv. Då Ms P ex ringde och sa Ms N hade ställt sig framför tåget den natten. Jag minns att jag gled ner mot skafferidörren och var tyst i flera minuter. Efter det så gick jag ut och gick, jag kan inte längre lyssna på good charlotte´s CLD. Sen minns jag nästan ingenting. Jag har korta glimtar av viskande samtal runt mig- om vilken häxa jag var som inte var ledsen. Hur folk undvek mig. Inte för att jag igentligen brydde mig. 

Den första veckan minns jag glimtar av- sen är det svart till ungefär mitten av april.   

Någonstans här skulle jag alltså vara en normal tonåring? Förlåt för att jag inte riktigt orkade det. Förlåt att jag inte har hunnit bearbetat allt. Förlåt för att jag inte ville dra in någon fler i allt det här. Förlåt för att jag inte är okej.

Det här är bara en bråkdel av vad som igentligen hände, trots det så räcker det här mer än väl för att jag ska vilja krypa ihop i fosterställning och skaka. Det gör så ont fortfarande. Ursäkta för att jag är glad att jag faktiskt andas fortfarande.

//Ciao!

Det kommer att bli en sån här dag idag, jag har börjat fundera. Igen. Hela tiden har jag försökt att hitta tillbaka till den jag var förut, jag har börjat inse hur idiotiskt det har varit. Det finns ingen chans att jag kommer att bli sån igen. För hela tiden så kommer det händelser som formar om en från grunden. Det kanske är dags att låta den jag var förut dö, lämna henne i det förflutna och gå vidare. Jag säger inte att det kommer att bli lätt, men vad i livet är lätt? För snart fem år sedan lovade jag mig själv att  jag fick sörja i exakt fem år. I januari så har det gått fem år, så det är nog dags nu!

//Ciao!

Trött men visst det är ju mörk nu. Problemet är ju att jag just nu är jätte sugen på lussekatter- lite tidigt kanske. Annars så kommer det vara en lugn dag hoppas jag, eventuellt kommer mina nya Bh:ar. Ska bli skönt att få underkläder i rätt storklek igen! Nej nu ska jag iväg och jobba!

//Ciao!

Även fast jag inte låter okej så är jag det just nu. Trots alla mina små problem så är jag okej. På sju år så har jag inte mått så här bra, jag har ingen ångest. Grattis på mig. Så jag kan gnälla om att jag mår så dåligt, men det gör jag inte. Ge det några månader till och jag kommer att vara som alla andra. Jag har nämligen gått från att nästan behöva bli tvångsinlagd till en mild depression, så mitt liv ljusnar på ett sätt som jag inte är van med. Det faktumet att jag faktiskt skriver om det borde lugna dom flesta, jag klagar bara på saker som jag redan håller på att lösa. Så låt mig gnälla, det  är nämligen ett tecken på att jag mår rätt bra.

//Ciao!

Att leva med mig som vän kan inte vara särskilt lätt, även fast jag försöker att avlasta mina vänner så mycket som det bara går, så ser jag hur mitt mörker drabbar dom. Att jag lever med det här mörkret är uthärdligt för mig. Jag är van, men så fort jag träffar någon ny kompis så har jag ett val att berätta om mitt förflutna eller bara vara tyst om det. Jag har ju provat bägge men inget är särskilt bra, oftast låter jag bli att säga något för det är för smärtsamt. Då får jag leva med att folk skämtar om att ta livet av sig, något som nästan ger mig en hjärtattack varje gång. Plus att det gör att jag inte kan prata alls på flera minuter. Eller så berättar jag allt och får stå ut med medlidsamma blickar och bli den tjejen som förlorade sin bästavän.

Jag vill fortsätta med mitt liv, men jag kan inte. Jag har fortfarande inte orken att göra någonting alls. Jag ser alla andra starta sina liv, medans jag känner mig som en pensionär. Just nu funderar jag på vad som hade hänt om jag hade fått hjälp när jag gick i sjuan, för jag minns så väl att mina studiemål det året var att "överleva" . KANSKE det var en liten vink till lärarna att jag inte mådde särskilt bra, kanske dom borde ha frågat hur det var med mig. Fast det gjorde dom ju inte. Visst jag borde ha bett om hjälp men när man är tretton, fjorton hur mycket litar man på vuxna då? För mitt liv kanske hade sett annorlunda ut om jag hade fått hjälp då. Fast som sagt jag skulle ha gjort allt igen, även fast jag vet vad det skulle leda till. Skulle jag hamna i samma sits igen så skulle jag reagera på samma vis. Fast jag önskar ju att jag minns januari- april 2005. Visst har jag spridda minnesbilder, men det är svart, tomt merparten av den tiden.

//Ciao!

Ont i huvudet, förmodligen feber och halsen känns som om nångon har använt sandpapper på den. Borde förmodligen gå och lägga mig, men jag ska mata mina odjur först det tar bara någon timme eller så. Sen ska jag sova. Eller lägga mig framför en film.

Joshua Radin
"Everything'll Be Alright (Will's Lullaby)"

Way down, in New York town
Thinking about the way she loved me
There's a hole in my pocket
That's about her size
But I think everything
Is gonna be alright
Yes I hope everything
Is gonna be alright

The smiling face, straight in LA
The gifts are found at the bar
But I wish my car
Could drive to her tonight
Then I'd know everything
Is gonna be alright
Yes then I'd know
It'll be alright

The rain in New Orleans, forgot to end
But the mouths of the people are dry
And we watch and wait
And do nothing but sigh
And hope everything
Is gonna turn alright
But I don't know
If it'll be alright

But I look at you, warm in your dream
While your mobile dances above
And I think to myself
It's a beautiful night
And I know everything
Is gonna be alright
Yes now I know
It'll be alright
 

älskar den låten!

//Ciao!