Så nu har jag försökt att släppa alla hemligheter jag har. Det har varit nästan det svåraste jag någonsin har gjort. Jag har undanhållit sannningen i vaddå fem år? Det är verkligen inte lätt att låta någon få reda på allt. Eller ja inte allt- jag har fortfarande dolda saker. Mina ärr syns inte på utsidan, men dom finns där. Rätt tydliga om man vet var man ska titta. En dag ska jag nog berätta hela min historia. Eller kanske inte. 

Jag gillar inte riktigt att få männsikor så nära som jag har fått dom nu. Som syster sa: du har sexton meter persoligt utrymme.  Jag låter inte människor komma närmre än så. Så det här är nytt.

//Ciao!

Jag avskyr att jag kanske har sårat människor genom att inte riktigt vara helt ärlig om hur jag mår. Jag har aldrig velat oroa någon. Jag gick till en psykolog och ansåg att den människan inte skulle behöva höra om mina problem- för det var min ensak. Jag har läst igenom alla blogginlägg sen jag började blogga, hela tiden ser jag hur jag har försökt att skydda andra från mig själv. Jag har aldrig velat dra ner någon i mitt mörker. När ni sen tänker att det kanske borde vara upp till mina vänner att välja hur mycket dom vill veta, så tänk på mitt förflutna. Jag brände sönder mig själv när jag umgicks med Ms N. Allt på den här bloggen har varit så jag kan få perspektiv på allt. Sen får alla tolka det hur dom vill.

Sen gumman. Om du läser var det finns mest ljus i hela bloggen så är det efter vi har setts.

//Ciao!

Som sagt anledningen till att jag skapade den här bloggen var att jag skulle kunna ventilera min ångest utan att göra folk oroliga. Jag ville aldrig att den skulle ses som ett bevis på hur mycket jag döljer för alla.

//Ciao!

God morgon världen! Dagen kommer nog bara handla om jobb. Det ska bli skönt faktiskt efter gårdagens otroliga lugn. Ska bli skönt att kunna träna lite också.

Jag funderade länge igår om jag skulle ånga mitt beslut som jag fattade, men nej det gör jag  inte. Och jo du lilla gumman, jag har dolt väldigt mycket. Det har varit mest för min egen mentalahälsas skull jag har varit tyst om det.

//Ciao!

Så det var dags att erkänna mycket av det jag inte ville säga. Ett steg i taget så lämnar jag smärtan bakom mig, jag försöker inte längre pressa tillbaka mig själv i samma skinn som jag hade innan allt det här. Jag är helt enkelt inte rädd längre, smärtan kan liksom inte kväva mig. Så är jag starkare nu? Nej det tror jag inte. Jag lärde mig vilka begränsningar jag har. Jag kan klara av mycket,  men någon gudinna är jag inte.

Var till tandläkaren idag, jag har varit nästan panikslagen förr om åren men nu gick det bra. Det kan ha att göra med att Ms P var med. Det var trevligt att träffa henne, det är så enkelt att bara vara med henne. Vi behöver inte vara seriösa, men det är inte svårt att vara seriös heller.

//Ciao!

När blir man vuxen igentligen? För jag ska vara vuxen nu, typ. Jag fyller tjugoett nu i höst,  men jag känner mig igentligen inte mer vuxen nu än när jag var femton. Jag förväntas av hela min släkt att jag ska veta vad jag ska göra med min framtid. Enligt dom ska jag även tänka på att skaffa kille och kanske till och med barn. Det skrämmer mig.

//Ciao!

Jag har dom senaste dagarna börjat bli rastlös. Det känns som det är dags att ta itu med mitt liv igen. Inte för att jag tror att det kommer bli lätt, men nu är det nog dags att plugga och bli något. Fast jag kan liksom inte se mig som något. Jag vill hjläpa andra det vet jag,  men som vad?

//Ciao!

Igår var det så hemskt, fast inte för att jag ska klaga.  Jag borde vara mer van vid mitt eget humör. Fast nu måste jag ta och sätta på mig mitt ansikte och fortsätta med min dag. 

//Ciao!