"I live for those i lost along the way" Japp så är det

Jag kommer antagligen att ångra mig om jag skriver det här.. men jag avskyr allt. Det finns igentligen ingenting som håller mig kvar här. Allt som en gång var så viktigt, jag bryr mig inte om det. Jag orkar inte mer längre.

Trots det så kan jag inte ge upp. Jag kan misshandla mig själv hur mycket som helst, men jag kan inte ge upp. Jag skulle orsaka så många människor smärta. Så jag måste fortsätta vidare.

//Ciao!

Jag har varit borta länge nu inser jag. Det har liksom inte funnits något att säga, inget nytt i alla fall. Jag försöker övertyga mig själv hela tiden om att jag kommer att överleva det här. Fast jag är inte säker längre. Det känns inte som jag hör hemma här längre.

Varför är det så mycket svårare att vara stark nu? Det är ju inte precis som det här är första gången jag känner så här.

Jag har helt enkelt tappat bort mig själv i mörkret - om ni hittar mig säger ni till då?

//Ciao!

Förut trodde jag att jag skulle dö när jag var gammal. Nu känns det som jag förmodligen kommer att begå självmord förr eller senare. Hade jag inte vetat att jag sårar så många människor om jag skulle göra det så... jag vet inte. Jag har mått så dåligt så länge att jag igentligen inte bryr mig längre. Mina släktingar frågar mig vad jag ska göra med mitt liv- vad ska jag svara? Att jag knappt orkar andas vissa dagar? Att mitt främsta mål är att vara vid liv? Det skulle nog inte funka är jag rädd. Fast det skulle vara roligt att se deras miner..Ja hursomhelst så är det nog bäst att inte säga något till dom.

Jag lämnade mitt hjärta på kyrkogården för fem år sedan.

Det är inget nytt alltså som har hänt.

//Ciao!

Så vad ska jag säga om min påsk? Det är skönt att det är över. Efter att släkten har varit här och frågat mig om vad jag ska göra med mitt liv- så är nu allt över. Förut var påsken oftast kulmen på min depression, så det faktum att det är över får mig bara att må bra.

Jag har varit ångestfri nu i flera veckor- tänkte att ni ville veta. Så nu ska jag se till att gå från ångestfri till att faktiskt må bra.

//Ciao!

Min familj gick ut med komentaren att dom inte tror att jag kan klara mig själv. Okej det kanske inte var riktigt så det var men..typ. Jag har börjat fundera på att plugga utomlands, Nya Zeeland faktiskt. Då sa min mor att hon inte tror att jag skulle klara av det- så nu ska jag göra det. Jag ska plugga upp dom betygen som jag behöver så jag kan plugga där.

Nu vet jag vad jag vill göra, och så länge jag har ett mål..så vet jag att jag kommer att lyckas.

//Ciao! 

Jag mår bra! Faktiskt så gör jag det. Jag blir lika förvånad varje gång. Särskilt så här års, när det igentligen bara brukar vara mörker och svart. Så nu väntar jag bara på att universum ska ge mig ett tecken på vad tusan jag ska göra med mitt liv. För jag känner med hela min själ att det är dags att gå vidare med mitt liv. Att jag desutom kommer att flytta det vet jag också, sen får vi se om jag återvänder hit igen. För att det har varit det som håller mig kvar här, jag vet att när jag har flyttat så kommer mitt hem inte vara mitt hem längre. Sen så kommer mina minnen av den här stan vara så pass mörka att jag nog inte vill tillbaka. Så jag har stannat för min familj och mina vänner. 

Så nu är det alltså dags att ge sig av...Funderar på att plugga utomlands dessutom.

//Ciao!  

Jag vill ha sommar nu. Jag är nämligen så less på snö, kyla och tunga klumpiga kläder. Fast precis som med allt annat som man inte kan göra något åt så får jag väl ta och acceptera läget.

//Ciao!