God morgon! Idag tänker jag INTE vara inomhus. Det kommer nämligen kanske vara rätt varmt idag, så nu jäklar ska jag njuta. Jag behöver verkligen lite värme och motion.

Annars så har jag ingenting jag ska göra.

//Ciao! 

Idag har jag satt nya mål. Det är bra.

Fast idag har jag mått väldigt dåligt också. Det är mindre bra.

Jag vet att jag inte borde tycka att jag flyr, men det gör jag. Men jag har försökt. Det här är en strid jag inte kan vinna. Så jag försöker vinna kriget istället. För jag orkar inte vara kvar i den här stan,  alla minnen och alla spöken existerar här. Jag kan inte läka om jag är kvar. Jag visste det när jag började på gymnasiet, ingenting har förändrats.

Jag vet det men ändå tvekar jag. Det kommer vara minst tre år som jag inte kommer komma hem på. Jag kommer inte träffa mina vänner på tre hela år. Så jag tvekar. Även fast jag vet att jag vill det. Så jag håller ögonen på målet och hoppas på det bästa. Eller rättare sagt så vet jag att jag kommer dit. Det känns så- och jag har sällan fel.  

Jag har hittat ett mål- en dröm. Det var det jag väntade på. Det är dags att handla.

//Ciao!

Så nu har jag tagit tag i mitt liv. Jag har tagit dom första stegen till att bli biolog.

Jag kommer att flytta..långt bort. Jag tänker bli lycklig, jag ska bli en normal människa igen. Jag vill inte må dåligt längre.

//Ciao!

Jag måste härifrån. Så enkelt är det. Jag kan inte stanna, för min egen mentala hälsas skull så måste jag bort. Den här stan är inte bra för mig. Så nu har jag bestämt mig.

Jag kommer att flytta. Så långt bort som möjligt. Sen kommer jag nog inte tillbaka- åtminstone inte så länge jag mår dåligt. För den här stan är..inte mitt hem längre. Det var länge sen det var det. Jag har stannat för allas skull. Men jag måste tänka på mig själv nu, den här stan kommer att ta livet av mig. Det har jag vetat så länge. 

Jag vill inte lämna mina vänner, min familj. Men jag orkar inte mer längre. Det gör så ont att andas. Så jag flyttar.

//Ciao!     

Jag vet att jag har haft samma debatt här förut. Men nu är jag så less på alla klädkedjor! Jag är kort-riktigt kort- så det verkar som om jag inte finns. Allting i klädväg blir för STORT! Tröjor blir till tunikor och byxor måste jag sy om. Eller köpa capri för då är dom full långa på mig. Ska jag alltså måsta beställa hem klöder från England för att dom ska passa? H&M har B.I.B kan dom inte ha kläder för Petite också? För jag handlar ibland på barnavdelningen  för att hitta byxor med rätt benlängd. Eller rättare sagt så handlar jag från England, men det hade varit roligt att kunna shoppa med mina vänner. För just nu kan jag inte det.

//Ciao!

Okej jag kommer inte göra något drastiskt- oroa er inte. Jag vill inte att någon ska sätta kaffet i vrångstrupen.

Jag säger det här till alla som jag bryr mig om: SLUTA OROA ER!!

Det här är mitt liv. Jag har levt det ganska länge...jag kan ta hand om mig själv.

//Ciao!

Så nu jag nått botten. Eller nej det har jag inte, det finns mycket kvar innan jag når den.  Jag vet att rädslan att jag ska ramla ännu längre ner faktiskt är värre än smärtan. Så jag försöker att undvika rädslan och bara fortsätta framåt. Jag har accepterat det förfluta. Jag försöker acceptera min framtid.

Jag försöker acceptera att jag faktiskt kommer att ha en framtid- för länge ville jag inte ha det. Jag ville verkligen inte leva, inte för att jag är helt säker nu heller.

Jag vill helt enkelt inte leva- men jag vill inte dö heller. Vilket har varit mitt liv dom senaste? Sju åren tror jag. Så förlåt att jag inte kommer att le idag. Jag kommer inte kunna vara den solstråle ni vill att jag ska vara. Jag kommmer att vara mig själv idag. Jag kommer att sminka mig och se ut som jag alltid har gjort. För jag är inte rädd för er. Jag är rädd för vad jag kanske kommer att göra.

//Ciao!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna få ur mig det jag vill få ur mig nu.

Det handlar igentligen om..hur man ser på livet.

Jag vet att mitt liv kanske verkar vara hemskt-och det kan det vara- men jag lever ögonblick för ögonblick. Sekund för sekund. Jag blir väldigt splittrad då, men det gör att jag mår bra. Oftast.

Sen att jag lever mitt liv på ett annat sätt än er..synd.

Jag är skadad..det vet jag, jag lever på andra premisser än många andra. Mina bra dagar är rätt dåliga för många andra. Det spelar ingen roll för mig. För så länge jag kan gå ut och njuta av lukten av en nyklippt gräsmatta..då kan livet inte vara så hemskt.

//Ciao!