Lustigt hur allt verkar komma tillbaka. Jag har den senaste månaden grävt i mina minnen, för att så småningom kunna få ro. Någon sa en gång: "För att kunna se in i framtiden måste du känna dig själv." Så just nu försöker jag förstå hur jag tänkte då, för att inte behöva göra samma misstag igen.

Dom senaste åren har jag växt otroligt mycket, jag är förmodligen en starkare människa idag än jag var för fem år sedan. Fast kanske inte, kanske tror jag bara det. För ibland känns det som minsta lilla sak skulle kunna få mig att smulas sönder till aska.

Min bästa killkompis - som flyttade till stockholm - kommer hit nästa vecka. Det ska bli roligt att träffas igen, vi förlorade nästan kontakten under gymnasie tiden, då det inte fanns tid. Plus att våra skolor var rivaler. Han får många minnen att dyka upp, inte bara dåliga heller.

Ibland orkar jag knappt andas. Där mitt hjärta och mina lungor borde vara finns bara ett hål. Det hålet gör så ont, när det är som värst kan jag knappt prata. När det är "bra" så känns det bara som ett ekande tomrum. Ibland känns det som att jag skulle vilja att folk fick reda på allt- hur jag verkligen mår- men jag vet att blickarna jag får då, kommer vara mer än jag kan utstå. Så jag sitter här med mina demoner, jag orkar knappt slåss mot dom. Igentligen slutade jag nog att slåss för flera år sedan, allt jag gör nu är att försöka härda ut.

//ciao!

Det blev faktiskt en ganska lyckad dag igår. Min bror var här, det är inte så ofta jag träffar  honom nu för tiden. Han har sitt eget liv nu.

Såg att en av mina kompisar hade gift sig. Hon flyttade när vi gick i sjuan, och efter det har jag knappt hört från henne. Jag hoppas att dom får många lyckliga år tillsammans.

Aja, idag ska jag nog bara sova tror jag, håller faktiskt på att somna här vid datorn jsut nu.

//ciao!