"Sorrow rebuild me as I step out of the light
Misery strengthen me as I say my goodbyes

I heal my wounds with grief
And dream of you
And weep myself alive"

Som vanligt så säger HIM det så mycket bättre än vad jag kan. Ja. Jag mår bra nu. Men precis som mitt hår, så syns det varifrån jag startade. Jag vet vad jag borde göra, men jag vill inte.

Jag borde acceptera att det inte finns något perfekt yrke för mig, att det bara är att ta en utbildning och börja.

Jag borde flytta också. För jag vet att i den här stan kommer jag alltid att må dåligt, fast varför känns det som att jag flyr varenda gång jag ens börjar tänka i den riktningen?

Så varför gör jag inte det jag borde göra?

//Ciao!