När jag föreställer mig min egen framtid så är jag ensam. Eller själv är nog ett bättre ord, för jag ser ingen ensamhet i den bilden. Som min tremänning frågade en gång; men när du är 50 då? Vem ska du fira jul med? Mig själv.

Det här är mitt officiella avståndstagande från mina psykologers ord om att jag en dag kommer att bli normal, vilja dejta och skaffa barn. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att känna så.

Jag vet vem jag är, och jag gillar faktiskt den människan.

//Ciao!