Jag lever hela tiden i det förflutna, inte för att det igentligen är ett medvetet val, men jag tänker hela tiden på vad som skulle kunnat ha hänt. När min bästa vän dog för snart fem år sedan, så hade jag redan nästan krossat mig själv. Det värsta är att jag gav allt och det räckte inte, jag knäckte mig själv och jag har faktiskt inte kunnat återhämtat mig efter det. Hon dog och på många sätt dog jag också den där natten. 

Men jag ska inte ljuga, allt jag gjorde då skulle jag göra igen, hon var trots allt min bästa vän. Det var igentligen bemötandet efter hennes självmord som sårade mig, när jag fick höra att jag inte brydde mig om henne bara för att jag inte kunde gråta. Trodde dom helt allvarligt att jag inte brydde mig?! Jag gjorde allt för att trösta mina andra vänner, jag hade inte tid med mig själv då. När jag efter några veckor- eller om det kanske var månader- fick höra att det var jag som var ansvarig för hennes död. Det var som ett slag i ansiktet, även fast jag nu förstår att man i  sorg lätt säger sådana saker. Jag tror inte nu - och jag trodde inte på det då- att jag bär ansvaret för hennes död mer än någon annan. Men likförbaskat så gör det ONT!

Ibland när jag mår som sämst så funderar jag på hur mitt liv skulle ha varit om jag inte hade träffat henne, skulle jag vara normal då?  Kanske, men kanske inte.

Jag slet sönder mig själv för att försöka rädda henne, men det räckte inte. Nu nästan fem år senare har smärtan inte mattats av, det gör fortfarande lika ont. En liten tröst är det faktiskt att även om det inte räckte till så försökte jag ialla fall.

Så där nu har ni lite av min historia.

//ciao!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vissa kvällar så fastnar jag i mitt egna tankar. Jag tar mig helt enkelt inte ut, ikväll är en sådan kväll. Det är sådana kvällar som jag ibland blir en fara för mig själv.   Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Eller är det så att jag inte en...

Jag vill inte låta meldodramatisk- eller jo, det vill jag-men jag vill dö. Jag hostar nu och inser att jag håller på att få feber. Livet suger.   Okej.   Det finns en röst inombords som säger åt mig att sluta vara löjlig. För det är sant, jag...

Jag försöker verkligen vänja mig själv med att jag är blond igen. Det går inte så bra, jag är närmare att raka av mig håret och kalla mig själv Ed än vad jag har varit på väldigt länge. Och med väldigt länge så menar jag kanske..två veckor?   Ann...

Jag vet att detta kommer vara ett sånt där väldigt löjligt blogginlägg- men jag tänker skriva det ändå.   Mr G. jag tror allvarligt talat att om vi bodde närmare varandra att jag skulle börja ifrågasätta mina känslor gentemot dig.  Det skrämmer m...

För några dagar sen så såg jag delar av gladiatorerna. Det skrämde mig att jag först insåg att jag inte personligen gillar tjejer som är så muskulösa. I nästa ögonblick så tänker jag på att jag borde träna mer, för jag börjar se ut som en potatis. Mi...