När blir man vuxen igentligen? För jag ska vara vuxen nu, typ. Jag fyller tjugoett nu i höst,  men jag känner mig igentligen inte mer vuxen nu än när jag var femton. Jag förväntas av hela min släkt att jag ska veta vad jag ska göra med min framtid. Enligt dom ska jag även tänka på att skaffa kille och kanske till och med barn. Det skrämmer mig.

//Ciao!

Jag har dom senaste dagarna börjat bli rastlös. Det känns som det är dags att ta itu med mitt liv igen. Inte för att jag tror att det kommer bli lätt, men nu är det nog dags att plugga och bli något. Fast jag kan liksom inte se mig som något. Jag vill hjläpa andra det vet jag,  men som vad?

//Ciao!

Igår var det så hemskt, fast inte för att jag ska klaga.  Jag borde vara mer van vid mitt eget humör. Fast nu måste jag ta och sätta på mig mitt ansikte och fortsätta med min dag. 

//Ciao!

"I live for those i lost along the way" Japp så är det

Jag kommer antagligen att ångra mig om jag skriver det här.. men jag avskyr allt. Det finns igentligen ingenting som håller mig kvar här. Allt som en gång var så viktigt, jag bryr mig inte om det. Jag orkar inte mer längre.

Trots det så kan jag inte ge upp. Jag kan misshandla mig själv hur mycket som helst, men jag kan inte ge upp. Jag skulle orsaka så många människor smärta. Så jag måste fortsätta vidare.

//Ciao!

Jag har varit borta länge nu inser jag. Det har liksom inte funnits något att säga, inget nytt i alla fall. Jag försöker övertyga mig själv hela tiden om att jag kommer att överleva det här. Fast jag är inte säker längre. Det känns inte som jag hör hemma här längre.

Varför är det så mycket svårare att vara stark nu? Det är ju inte precis som det här är första gången jag känner så här.

Jag har helt enkelt tappat bort mig själv i mörkret - om ni hittar mig säger ni till då?

//Ciao!